Dagen idag har varit oerhört frustrerande. Jag önskar att jag kunde greppa mig själv och skaka ur mig allt jag tänker och känner och börja från noll.

Det är sjukt hur kroppen stänger av när det blir för jobbigt. Den försvarar välmåendet så gått de går, förtränger det negativa och lyfter fram det positiva, allt för att psyket inte ska ta skada.

Så jävla häftigt! Varför hände inte detta oss när vi besökte dem i Bwindi,Uganda!?
Jag var riktigt rädd inför besöket med bergsgorillorna, tanken att gå i timmar och leta efter vilda gorillor fick mig att rysa av skräckblandad förtjusning. Men när jag ser på detta klippet blir jag riktigt avundsjuk på mannen som sitter omringad av gorillorna. Jag besökte dem en gång, förmodligen aldrig igen men hade man kommit så nära som han så hade upplevelsen varit fulländad, och inte för att jag är missnöjd över mitt besök, det var något utav det hästigaste jag gjort och något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, jag är förevigt tacksam över uppelevsen.

Vad gör man när man inget kan göra? Hur beskriver man en känsla som inte går att beskriva?
Varför hamnar man i situationer som man inte klarar av att hantera? Varför håller man inne på sanningen om hur man mår?

Min hjärna är inställd på att nu är det eftermiddag. Men klockan visar 00.25 och mörkret utanför bekräftar det mycket väl. Jag är nyss hemkommen från jobbet, lite nytt det här med att jobba dessa arbetstider.
Men det är helt okej och det fungerar bra. Det enda jag hade velat är att dygnet hade haft många fler timmar, då hade det varit kanon.

Så, nu tänkte jag ha jätte roligt. Dricka upp min pucko som blev kvar sen lunchen, dega framför datorn, kolla lite serier och sådant. Lägg märket till "jätte roligt", finns inte så jätte många alternativ vid denna tidpunkt. Eller? Film någon? mys någon? fika kanske? nåågoooon? Neheee.. ingen?

Helgen har bestått av följande;

Mat, mat, mat
Kladdkaka
Te
Chips
För mycket godis
Tv-spel
Mycket prat
En mindre bra film ("Greenberg" rekomenderar ej.)
Isbana i Vasastan (Man kan säga att det var ett mirakel att vi INTE bröt några ben!)  :)
OCH trevlig sällskap

Välbehövd helg med andra ord.

Nytt år, nya möjligheter, som man brukar säga.
Då kör vi på detta då, lämna det gamla bakom sig och släppa in det nya?

Man kan säga att min hjärna har gått på högvarv den senaste tiden. Mycket funderingar över vad som komma skall. Även mycket funderingar på att göra rätt val. Men frågan återstår, VAD är rätt val?
Ska man gå på magkänslan? Eller tidigare erfarenheter? Tips från andra?

Jag har valt att lyssna till mig själv. Mitt välmående. Min magkänsla. Möjligheten att fel val tas finns alltid, lika så möjligheten för rätt val. Men det återstår att se med tiden vad som var rätt för mig och vad som i tråkigast fall var fel.

Så. Som sagt. In med dom nya krafterna.
Då ser det ut som att jag har kommit fram till att jobba är rätt för mig just nu. Det gör mig bäst just nu. Tanken är att få in tillräckligt med pengar för en eventuell större resa, eller några småresor framöver.
Det är i alla fall vad jag vill just nu med mitt liv.

En annan sak som är positiv. Bostadskön. Det går framåt och äntligen börjar resultat av många många lägenhetssökningar synas. Kommer dock ta ett tag till. Men det går i alla fall framåt.

Så lite har klarnat i mitt huvud. Resten, tar sig. :)

Ska jag plugga? Eller ska jag jobba? Ska jag söka det där nya jobbet som jag glott (Jobbannonsen) på i ett par timmar nu? Eller ska jag börja plugga i januari? Det där med dejta förresten, ska jag? Nej. Eller? Någon gång måste jag ju låta det ske också? Nej. Det går inte förresten, jag vill inte. Jag vill absolut inte behöva dela med mig av mig själv.
Men åter till jobb vs plugg. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och kommit fram till följade; ingenting.
Eller jag har snarare kommit fram till ett större rum, med större möjligheter, med fler val, fler dörrar och fler fönster. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i detta rummet. Mest av allt dras jag till jobb. Jobba med nya människor, nya ställen, det är fan roligt att träffa massa nytt folk, det måste vara något utav det bästa jag vet med livet, alla människor som man delar det med.

Och i samma sekund som jag skrev den sista meningen, så kom jag även på att "JA! Nancy din smarte fan.. nytt folk träffar man också när man pluggar" - Ja, jo.. Men anledningen till att det inte lockar, är för att programmet inte längre lockar mig. Jag vill brinna för det jag ska plugga till, jag vill ha den där längtan att bli färdig så att jag kan göra mitt drömjobb. Men den finns inte nu. Kanske beror det på min plats i livet just nu, eller kanske beror det på att jag gjort fel val? Kanske beror det på att jag ser andra möjligheter just nu i livet att jag blockerar mig själv från att tänka klart?

Det där med dejtandet cirkulerar också i mitt förvirrade huvud. Varför just nu? Jo, återigen dessa möjligheter man har som man bara blundar för. Blundar man, så finns det inte. Är det inte så dom små barnen tänker när som ska leka kurra gömma? "Blundar jag, så ser hon mig inte" Eller "Blundar jag, så är jag osynlig".
Ungefär så fungerar jag just nu. Om jag gömmer mig, så slipper jag. Men vad är det jag gömmer mig för, egentligen? Varför blir jag så passiv när det kommer till denna frågan?  Varför undviker jag det när det kommer på tal?
Jag känner mig så känslolös ibland när någon visar intresse. Som en robot ungefär. Jag går på ON, men mina känslor är OFF. När jag tänker på det och vill tänka efter, eller känna efter, så stänger jag av mig. Det är ju inte direkt så att någon hör mina tankar i mitt huvud så att jag behöver gömma dom, Jag gömmer dom för mig själv.

Jag har på något sett insett alla mina möjligheter i livet. Jag har SÅ många möjligheter. Jag kan göra vad jag vill egentligen. Det är bara för mig att sätta mig och köra den vägen jag själv vill köra, lite små vägar här och där för att kolla läget, tillslut kommer jag ju rätt eller hur? Och skulle jag åka vilse så kanske jag har det roligt på vägen. För att avsluta, jag är glad för mina möjligheter, jag är glad för den människan jag är. Dock en förrvirrad människa just nu, men vafan.. Vem är inte förvirrad ibland?


Så toppar vi detta inlägg med en (passande?) låt med.
A Fine Frenzy - Almost Lover (För spotify lyssnare.)

Din första tanke när du hör detta..



Ja precis, Simpel Plan - Welcome to my life





Duktig liten kille. Men låten har en hel del likheter med Simpel Plans högst toppade låt på Spotify. Eller?

En pojke ca fem år springer fram till mig när jag ska gå hem från jobbet. Det är sen eftermiddag, mörkt och snön ligger hal.

"Ehm..... Duuu.. Du måste lova att gå hem FÖRSIKTIGT.."

Mitt hjärta smälte.

"Det lovar jag dig att jag ska göra. Vad snäll du är som tänker på det. Du får lova mig samma sak."

"jag SKA!"


:)

Omväxling, Ja tack!

Nu lämnar jag dom underbara barnen med starka viljor och lekfullhet i några veckor och hoppar in i fabriksarbetet! Det ska bli intressant och roligt faktiskt. Som dom säger lite "omväxling förnöjer"!

....NU!!

Det ser ut som att jag kommer att ha ett val om lite mer än 2 veckor. Fattig student VS Lite "rikare" barnskötare.

Antagningsbesked 1

Reserv 10
Reserv 9
Reserv 6
Reserv 4
Reserv 5

Alla ansökningar är till lärarprogrammet (för låga åldrar) på GU med olika inriktningar.
Detta hade jag INTE förväntat mig. Jag som gjorde en sen anmälan och allt.
Jag vet inte ens om jag vill bli lärare. Det vill jag nog inte. Ska jag göra detta hela mitt liv? Nej.. Vill jag det?
Jag sökte mest för att se vad jag hade för chans, ungefär. Nu är jag reserv 10 på mitt förstahandsval, oddsen att jag kommer in är ju väldigt stora..

Fast jag har ju jobbat med barn i 4 år. Vråååål! Jag har beslutsångest.

Förresten. Jag hade tänkt resa. Ska jag vänta med det i över tre år?
Eller så kör jag bara på, så får det bära eller brista.
Testa är väl aldrig fel?

Jag kanske inte ens kommer in.

Det har varit en traumatisk start på denna dagen för min kära mobiltelefon. Jag vet inte hur mobilåren räknas, men säg att det kan vara ungefär;

Ca 1 Människoår = 50 Mobilår

Imorse så orkade den inte mer. I många timmar har jag kämpat mig med att hålla kvar den, i hopp om att slippa lägga pengar på en ny.

Nu är läget stabilt. Den är vaken men mycket omskakad. Dock lider den av allvarliga minnesförluster.

Så ni som har mitt nummer, skicka erat nummer (med namn) till mig. Tack.

Det var två år sedan jag färgade mitt hår.
Nu sitter jag här, räddare än en femåring som tror att det finns monster under sängen, och kollar på förpackningen som innehåller röd hårfärg.. Ska jag eller ska jag inte?

Här kommer en önskan på min önskelista för årets julklappar.  (Om jag levde ett väldigt annorlunda liv. Självklart så skulle jag även då skänka mycket mer pengar än i dagsläget till välgörenhet!)

Komsi komsi Audi R8 GT...
Ögonorgasm & förmodligen körorgasm.

Se själv.

Idag (måndag) höll jag på att säga "trevlig helg" till en förälder på jobbet men hejdade mig precis när jag öppnade munnen. Trevlig helg? Vad tänkte jag på där? Ibland är man helt ute och cyklar i sitt eget huvud.

Nu ligger jag här, "tjock" som jag är så har jag fått tag i choklad som jag har vart sugen på hela helgen, men eftersom jag inte har koll på dagarna så kan vi säga att det är lördag idag.. hum.

För övrigt, ni måste spara detta  inlägget, det kommer gå till världshistorien!



Dagens;
Missy Higgins - Don't Ever (Live)

Det finns en fördel med att vara övertrött. Mycket är väldigt roligt!



Två riktigt goa tanter :)

Godnatt!

Nu måste jag åkt till Liseberg och köpa brända mandlar.

Jag köpte en påse när jag var på Liseberg förra helgen, men dom var så goda att dom tog slut alldeles för fort. SÅ jag fick en idé, en smart idé.. Trodde jag..

Jag tänkte att jag kan ju faktiskt göra egna brända mandlar. Men det gick åt skogen.
Men det händer inte igen, för jag vet varför det gick åt skogen, receptet. Det var receptet som inte var bra. Det var faktiskt receptets fel att det fick som det gick med mina brända mandlar. Nästa gång så ska jag endast gå efter mitt inre jag, för jag vet ju bäst.. Eller?



Sega som råttor är dom med. Men ja.. receptet..

Jag vill också kunna sjunga. Sjunga sådär jättebra som Whitney Houston eller som Jason Mraz eller som Gavin Degraw eller som Kate Voegele eller som Brad Arnold i rockbandet 3 Doors Down. Jag vill kunna öppna munnen och kunna ta en ton som får människor att rysa av tillfredställelse.
Det sägs att rösten är det "instrument" som alla kan lära sig att använda. Men jag vill ha det som en naturbegåvning. Jag kanske har det? (Önsketänkande) Man kanske bara behöver träna upp rösten?

Tomten, jag önskar mig en riktigt bra annorlunda intressant sångröst i julklapp.